Kaito - 1997-09-16 -- 2008-10-23
Kaito var en blandning mellan Bayersk Viltspårhund och Irländsk setter.
Han flyttade till oss 1997 i november, då hade vi varit utan hund i 2.5 år och började känna att det fattades nån... Vi började fundera vad vi skulle ha, för en rashund skulle det vara denna gång. Vi kikade i hundböcker och pratade med alla vi kom åt. Funderade allvarligt på nåt som hette Weimaraner, de var ju otroligt snygga - silverfärgade med gula ögon.
Så gjorde vi då "MISSTAGET" - vi for och tittade på några valpar... och när vi for hem hade vi med oss en liten kille (vi som skulle ha en tjej) och en tjuvparning dessutom - hur kunde det bli så här...
Ja misstaget visade sig vara den goaste, härligaste och klokaste hund man kan tänka sig. Ibland funderade vi om han förstod människospråket tom. Att han inte kunde vara ensam hemma, inte alltid kom på kommando och skällde och sprang efter bilarna på gården... - ja det var ju faktiskt inte hans fel, han fick nog för lite uppfostran från början
Han satt gärna på jordkällartaket och filosoferade eller låg i stekheta solen och njöt. Rådjuren som promenerar förbi i skogskanten tittade han på, men de tillhör så att säga "ranchen", så jaga dem fick man inte - "det sa husse när jag va liten - MYCKET TYDLIGT - så det lärde jag mig".
Han kom ganska bra överens med nytillskottet Tilja, dock inte så bra som vi hade trott. Kanske var han lite för gammal, eller så var han bara för snäll. En rolig effekt hade hon iallafall - han blev väldigt lydig - i synnerhet om jag begärde något av henne!
Han flyttade till oss 1997 i november, då hade vi varit utan hund i 2.5 år och började känna att det fattades nån... Vi började fundera vad vi skulle ha, för en rashund skulle det vara denna gång. Vi kikade i hundböcker och pratade med alla vi kom åt. Funderade allvarligt på nåt som hette Weimaraner, de var ju otroligt snygga - silverfärgade med gula ögon.
Så gjorde vi då "MISSTAGET" - vi for och tittade på några valpar... och när vi for hem hade vi med oss en liten kille (vi som skulle ha en tjej) och en tjuvparning dessutom - hur kunde det bli så här...
Ja misstaget visade sig vara den goaste, härligaste och klokaste hund man kan tänka sig. Ibland funderade vi om han förstod människospråket tom. Att han inte kunde vara ensam hemma, inte alltid kom på kommando och skällde och sprang efter bilarna på gården... - ja det var ju faktiskt inte hans fel, han fick nog för lite uppfostran från början
Han satt gärna på jordkällartaket och filosoferade eller låg i stekheta solen och njöt. Rådjuren som promenerar förbi i skogskanten tittade han på, men de tillhör så att säga "ranchen", så jaga dem fick man inte - "det sa husse när jag va liten - MYCKET TYDLIGT - så det lärde jag mig".
Han kom ganska bra överens med nytillskottet Tilja, dock inte så bra som vi hade trott. Kanske var han lite för gammal, eller så var han bara för snäll. En rolig effekt hade hon iallafall - han blev väldigt lydig - i synnerhet om jag begärde något av henne!
Det blir inte alltid som man tänkt...
Han skulle ju få vara med i flera år till och hjälpa oss uppfostra det lilla spöket.
Detta är den stora baksidan av att ha djur, maktlösheten man känner när olyckor eller sjukdomar slår till. Att inte veta vad som felar eller hur de mår och till sist måsta ta beslutet om att förkorta lidandet...
SAKNAR DIG ÄLSKADE VÄN
Detta är den stora baksidan av att ha djur, maktlösheten man känner när olyckor eller sjukdomar slår till. Att inte veta vad som felar eller hur de mår och till sist måsta ta beslutet om att förkorta lidandet...
SAKNAR DIG ÄLSKADE VÄN