En jägarhistoria...

Hittade denna i mina gömmor...

             

Telefonsamtalet…
En gång i månaden brukar jag och mina arbetskamrater samlas till ett kaffe, sy och skvallermöte.
Denna kväll hade lotten fallit på mig och jag hade dukat fram bästa servicen. Alla hade kommit och konversationen hade tagit ordentlig fart när så plötsligt telefonen ringer.. Maken som varit ute under dagen och jagat älg höll sig undan.. Symöten var inte hans starka sida precis.

Jag ursäktade mig och svarade.
Det var XX, gubbens jägarkompis. Förstod att telefonen skulle vara upptagen den närmaste timmen där dagens jakt skulle stötas och blötas. I all oändlighet.
-     Jag skrek:
-     Jörgeeeen…telefon!
-     Han stack ut huvudet från teve-rummet.
-     Vem e de?
-      XX, sätt dig i köket och prata!

Vi var mitt uppe i vårt värsta skvallerprat när makens bullrande skratt överröstade oss.
-     Idag skulle du varit med XX, sa han stolt. Hade ett rejält praktstånd i fyra timmar!
Det blev dödstyst runt kaffebordet. Med gapande munnar stirrade mina medsystrar på mig. Deras öron stod ut som parabolantenner från deras skallar. Kinder färgades högröda,, nu var alla idel öra!
Inte blev det bättre när maken skrockande utbrast:
-     Det lilla livet har verkligen kommit igång i höst. Ja, du vet ju hur svårt hon hade att få till det i början. Lyckades nästan aldrig att få till ett ordentligt stånd utan det bar ju iväg för henne med en gång!
Upphissade ögonbryn, en och annan generad hostning. All stickning och virkning låg nere!

-     Hur länge har det här pågått? viskade en av arbetskamraterna.
 Jag som var väl invand i denna typ av samtal svarade aningslöst:
-     Säkert…tio, tolv år
Utifrån köket fortsatte maken skrattande:
-     Jodå, jag knäppte bägge. Hur enkelt som helst.
Den äldsta av mina medsystrar slog handflatan indignerat o bordet! Och sa med barsk röst:
-     Nej vet du vad? Varför tar du inte ungarna och kommer iväg härifrån?
Jag var väl inte på mitt skarpsinnigaste humör utan svarade:
-     Varför det. Jag deltar ju själv ibland?
 Arbetskamraten slog igen munnen i chockad tystnad.
-     Sssych, Viskade en annan tjej. Lyssna!
Maken malde på:

- Hur går det med din lilla stumpa då? Har hon kommit igång och lärt sig något ännu?
Tystnaden i rummet var kompakt. Så fortsatte det:
-     Jaså, jaha, men hon är ju så ung ännu. De är lite väl heta på gröten i den åldern. Brukar bli bättre då de fått lite upplärning,
Alla satt stilla, andäktigt lyssnande!
-     Vad sa du? Höll hon ståndet i en kvart? Å sen kom hon? Nåja alltid en bra början!
Spänningen runt vardagsbordet började närma sig bristningsgränsen.
Maken fortsatte oförtrutet:
-     Ja, ta det lugnt du, hon verkar läraktig för sin ålder. Tids nog vet hon att hålla igen. Tänk på min då som vill hålla på i timmar, vem orkar hålla på i längden med det? Fan man måste ju få pusta ut mellan gångerna.
Alla stirrade på mig med uppspärrade chockade ögon!
Då ramlade tioöringen ned! Lättad skrattade jag till:
-     Det är inte så farligt. Det är bara hunden han talar om.
-     Håller han på med hunden också? Utropade en av arbetskamraterna bestört! Är karlfan inte riktigt klok?
-     Det är inte som ni tror, stammade jag förvirrat.
-     Nä,nä, lät det i korus och blickarna de gav mig var minst sagt föraktfulla.
-     Det är sant, viskade jag med gråten i halsen. Det är älgjakt de pratar om!
De ruskade uppgivet på sina huvuden. Övertygande om familjens galenskap.
Inte blev det bättre av att maken utbrast med ett kacklande skratt:
-     Till veckan kan du få pröva min snurpa om du vill, men bered dig på att det kan ta hela dagen. Hon ger sig inte i första taget ska du veta. Så räkna med att det kan dröja framåt småtimmarna innan hon kommer. Om ens då. Så det gäller att ha tålamod och ork.
Så lade maken äntligen på luren. Han kom in i vardagsrummet, norpade en kaka från fatet och sa glatt:
-     Tar ungtjejen med mig i morgon och åker ned till XX, han kan behöva upplivas lite. Det har varit lite svårt för honom under veckan. Det vill sig inte riktigt för honom!

En totalt kompakt tystnad mötte honom. Stirrande anklagande ögon som sköt blixtar.
Han registrerade snabbt sinnesstämningen runt bordet.
-     Är något på tok? Varför stirrar ni så?
-     Kan du förklara ditt samtal nyss? undrade jag lamt.

Det kunde han! För när det gäller att prata jakt och då i synnerhet med ställande älghund kan han hålla på hur länge som helst! När den första halvtimmen var gången och gubben började fördjupa sig i alla tekniska detaljer kring och runt älgjakten var mina medsystrar övertygade! En del till och med gäspade! Därmed var kvällen räddad och jag och gubben hade blivit befriade från alla misstankar om perversa familjen.

Tänk vad ett litet samtal kan ställa till med….i synnerhet om det handlar om ståndjakt!