Järvsöweekend / Årsdag, svårt att bestämma mig!!

Finns risk att detta blir ett lååångt inlägg....så det är bäst att ni laddar om ni ska orka ;-))


Vi närmar oss (eller har passerat, beroende på när jag lyckas bli klar med detta :-) ) ännu en årsdag, dock av den sorten man inte firar men heller aldrig glömmer!!

Den är dessutom starkt förknippad med en av de trevligaste/roligaste kurser jag gått på, så jag tror jag fokuserar på den, så får årsdagen hänga på liksom!!

Eller så kör vi lite på en annan sak först.... skrockfull eller ej?!
Jag vill egentligen inte påstå att jag är särdeles skrockfull, skulle lätt kunna gå under en stege och kommer aldrig ihåg om den svarta katten går från vänster till höger eller tvärtom. Lägger ibland nycklarna på bordet också, även om det inte känns som det bästa stället - det skramlar ju så!

MEN tar ofta i trä (rätt lättsamt att knacka sig i huvet, det är ju alltid me'), det känns liksom som bra att åtminstonde försöka mota olle i grind och slippa mer otur än nödvändigt!! De som känner mig (oss)/följt bloggen ett tag, vet ju att vi inte direkt är födda under rätt stjärna!! Därför var årets upplaga av Järvsöweekend inte bara förknippad med glädje och förväntan. Detta var fjärde gången jag skulle åka och andra gången jag åkte utan familjen...men jag tror jag tar det från början faktiskt:

2009: första gången...hade efter några års uppvaktande av säljaren bestämt mig för att åka på denna weekend istället för de tidigare årens skattedag - kändes som en lite mer omfattande kurs samtidigt som en chans till minisemester ;-) Vilken jävla tur man inte kan se in i framtiden...eller så hade det varit bra att kunna - liiite svårt att bestämma mig på den punkten. Kursen pågår torsdag-lördag och på fredagskvällen bjuds det på underhållning och puben är öppen...sover alltså som en klubbad säl och har dessutom glömt att slå på ljudet på telefonen efter kursdagen. Vaknar alltså av mig själv och viker upp telefonen för att kolla klockan...15 missade samtal och 2 meddelanden i mobilsvar... första tanken (för mig som av naturen ej tror det värsta) är att någon som är lite glad i hatten slagit fel nummer hela natten. Tar fram samtallistan och ser att alla är från mannen...DÅ inser jag att nåt är fel. Lyssnar av meddelandena för att få mer info, men de förstärker bara katastrofkänslan då mannen låter panikslagen och pratar barnspråk med Elin medan han svär åt mig som inte svarar!! Blir ju skitförbannad över att han inte talar om vad som händer - ringer och säger det och får då till svar "de har sagt att jag inte får det - jag måste säga det till dig direkt!"

Under natten har ladugården där snickarverkstaden, mitt/vårt kontor, pannrum och förråd är inrymt, brunnit ner till grunden!!! Lyckligtvis bara den, vi har fortfarande någonstans att bo och det är bara materiella skador!! Inte lätt att inse det då, men med lite distans så blir det faktiskt bara för oss också. Thomas hade en otrolig sinnesnärvaro och lyckas rädda både bil, husvagn och traktor som faktiskt stod mitt i alltihopa när det började. Elin satt i bilen med Tilja på säkert avstånd och fick sedan åka med ambulansen hem till mormor. 

     

Känner att jag inte orkar skriva allt här igen - mer att läsa finns här istället (bläddra ner till början av dagboken) eller här. Det var faktiskt inte detta jag skulle fokusera på utan kursen och otur...



2010: här kommer en "släng" av skrockfullhet in då, tar beslutet att jag inte vill (törs) åka själv och lämna familjen hemma, så de får följa med. Blir ju en minisemester för familjen och de räknar med att kunna åka skidor och även skoter under tiden jag sitter på kursstolen! Lämnar hemmet i god tid och ser fram emot några dagar av lyx, men minns att känslan var lite olustig ändå... kanske var det första gången vi for hemifrån allihopa... Kommer näääästan ända fram innan oturen slår till...motorlampan börjar lysa och bilen går inte som den ska!! Vi har dock närmare till målet än att vända, så jag får påbörja kursen medan mannen får ta hand om bileleändet (DET är en historia för sig å den tänker jag inte återuppleva, inte ens här!). Visar sig inte vara så farligt, men eftersom vi pratar om Citroën så krävs det naturligtvis bärgare till verkstaden. Vi får tillbaka bilen redan på torsdag em och helgen avlöper sedan utan vidare problem, förutom att det var kallt som gröne och inte så roligt att vara ute!!


2011: det var ju en trevlig upplevelse att ha familjen med sig och Elin stormtrivdes ju, så även i år följde familjen med. Bilen (som nu är utbytt till nyare, driftsäkrare modell dessutom) är färdigpackad sedan kvällen innan med skidor och varma kläder (skitkallt även detta år) och vi hade även kört över Tilja till mormor då, för att slippa ha henne mitt i packningen dvs hon fick i princip inte plats ;-) Upptäcker vid frukosten att det inte kommer vatten ur kranen...hmm, vattnet brukar ju inte frysa när det är tvåsiffrigt minus!!!! Mannen får ge sig ut och leta ispropp och vi hoppas att det är lättfixat hoppet är ju det sista som överger en men tyvärr, det var inkommande till pannrummet och inte fixat på ett ögonblick. Jag får åka själv i förväg och Elin får vänta på att pappan löser problemet. Det tog några timmar och just när de ska åka iväg så går fläktremmen på Thomas bil och han får laga den provisoriskt (det håller viss ännu, sa han häromdagen!!) dessutom lyckas de precis undvika att få framrutan krossad av ett träd som lutade sig lite lättjefullt över vägbanan...



2012: fjärde gången...åker själv...vad kommer hända??? Nu kan jag nog säga att skrockfull blev mitt förnamn ett tag före...inge snack om bilar eller resor, väääldigt lågmält om att lämna familjen ensamma...å en försvarlig mängd fjärilar i magen!!

MEN VAD HÄNDE NU DÅ, MÄNNISKA säger ni????


INGENTING!!!!! om vi bortser från en felkörning på vägen ner, en brakförkylning som bryter ut strax innan pubkvällen och ännu en felkörning på vägen hem ;-) Detta kan ju tyckas lysande iof, men eftersom jag vid nåt tillfälle sagt att "när jag lyckas ta mig till Järvsöweekend utan problem ska jag sluta åka dit" alltså räknas detta som problem i detta fall ;-) För jag har bestämt mig för att åka nästa år igen, det är ju helt klart beroendeframkallande!!!

Jag tror du fick svar nu va syrran ;-)